Solo-äventyr

Lite reflektioner 

I söndags träffade jag min kusin (författaren Lars Wilderäng) och hans sambo Lena Padukova.
Lena är professionell äventyrare och vi pratade om både hennes tidigare och mitt kommande äventyr.

Det som hon tyckte var intressant med solo-äventyr är den inre resan. Det händer något med en själv ute på egen hand. Och jag håller med. Det är kanske det som jag ser som den största utmaningen att motivera mig att fortsätta även om jag inte har någon att dela den fantastiska soluppgången och vidunderliga vyerna med. Ingen att dela upplevelsen av att susa zick-zack nerför Bealach na Bà .... eller hjälp att peppa mig UPPFÖR densamma!!

Jag tänkte på detta i lördags när jag och en kompis var ute och lagade mat och sov i en kåta på Herrestadsfjället. Undrar om det hade varit lika trevligt på egen hand? Hade jag känt mig lika trygg? Hade jag stannat uppe tillräckligt sent för att se stjärnorna eller hade jag gått och lagt mig tidigt för att det inte fanns någon att dela det med?

Det är tankar som dyker upp då och då. Men jag tror att när jag väl kommer till Skottland så kommer jag inte att känna mig ensam. Högsäsongen börjar i april om jag har förstått det rätt. Det kommer vara folk att prata med på campingplatser. Jag kommer kanske inte ens att vara ensam på wildcampen?
En kväll på en lokal pub lär inte vara ensamt!! Skottar är gästvänliga och inbjudande till främlingar!! Det är den erfarenheten jag har i alla fall. 😊

Det här blir en solo-resa men inte ensam-resa!